I början av ett liv - En nyföddfotografering

Dom stora ögonen möter mina med ett lyckligt, trött och kärleksfullt uttryck. Jag får frågan. ”Var var jag nu?” ”Precis där du ska vara.” Svarar jag och ler och ser på den stolta nyblivna föräldern. Vi sitter en stund till i tystnad jag ser hur dom stora ögonen blir tyngre och tyngre. Tillsammans med huvudet ändrar de vinkel och sittandes i fåtöljen hud mot hud kommer sömnen krypande. Jag är tacksam för min kameras tysta funktion och kan ljudlöst fånga deras stund tillsammans där i natten. Själv kryper jag tyst ner under täcket för att fånga sömnen en kort stund innan vi snart blir väckta igen. Det blir många avbrott i sömnen den natten innan vi når morgonen.

Soffan har alltid varit en av mina favoritplatser att sova på. Jag minns hur jag som liten låg med den stora fleecefilten som underlag mellan mig och den knarrande skinnsoffan. Nerbäddad med mitt täcke och kudde. Där kunde jag med stora öron lyssna på mamma, pappa och deras vänner. Höra hur de spelade sällskapsspel och samtalade i köket. Jag fick vara med in i det sista, innan sömnen fångade mig.

Jag känner åter igen soffkuddarnas delningar mot min kropp. Den här soffan knarrar inte när när jag vänder på mig och här är det nybäddat med lakan och täcke. Kudden ja den är min egen, är den med kan jag alltid somna tryggt. Köksklockan tickar i köket. Lugn och trygg spelar den sin melodi. Jag tycker mig kunna urskilja när sekundvisaren är på väg upp eller ner. Det skapar ytterligare en nyans till tickandet. Tickandet, tidens egen sång.

Jag hör knorrande barnljud ifrån sovrummet, rörelser och fötter som sätts mot golvet. Även jag sätter mig upp och räcker mig efter kameran som ligger redo precis bredvid mig. Dörren till sovrummet öppnas och ut kommer ett par barfotafötter mot golvet. Mot den bara överkroppen ligger den där lilla lilla människan. Våra blickar möts, som för inte så länge sedan. Är det fjärde gången eller nummer tio. Jag har tappat räkningen. Även om jag kommer ihåg hur mina egna barn vaknat på natten så har jag glömt hur det var. Deras konturer lyser upp av det dova ljuset från lampan i hallen. Med en trygg hand hålls barnet nära medan den andra lugnt gör i ordning för att byta blöjan. Det är inget som uppskattas. Det späda skriket fyller rummet, tar över från klockans tickande, än en gång ändrar tiden perspektiv. Jag fascineras av den otroligt stora rösten som finns i en så liten kropp, precis där och då känns det som om tiden står stilla. Lika plötsligt, starkt och tydligt som rösten fyllt rummet blir det tyst när den lilla kroppen åter är i den trygga famnen.

Det är inte längre klockan som styr rutinerna längre i det här hemmet. Nu finns det en inre mat och sovklocka på knappt en halvmeter som styr.

Fötterna står stadigt på marken och sakta sakta förflyttas tyngdpunkten från höger till vänster fot, från vänster till höger fot. Nästan som en dans, en tyst dans för bara dom två. Dom dansar genom rummets mörker och tar plats i den stora fåtöljen som införskaffats just till dessa vakennätter. Dom smackande ljuden ersätts av ett otåligt gnyende för att snart stillas och över gå till ett lugnt och taktfast klunkande.

I en hög på bordet ligger ”Krama” IKEAs tvättlappar. Några använda ligger på golvet från nattens stunder i fåtöljen. Jag tror faktiskt att vi har några sådana kvar hemma fortfarande, vi har använt dom tills det gick att se mellan fibertrådarna i tyget. Dessa tvätt lappar är en sak som nästan alltid finns i hemmen jag besöker där det finns en nyfödd.

”Det är så konstigt, även om det bara gått några dagar så känns det som om vi alltid har varit vi tre.” Blicken faller ner på det ätande spädbarnet. Den ena lilla handen har fångat det i jämnförelse stora lillfingret och håller det i ett järngrepp. Vi småpratar lite men mitt i en mening avbryts vi av ett ryck. Hela den lilla kroppen rycker till och dom små ögonen möter dom stora för en kort sekund för att sedan sakta falla tillbaka i sömn. Vi sitter båda en lång stund i tystnad och betraktar den lilla handen, foten och bröstkorgen som med korta rörelser rör sig upp och ner i takt med andetaget.

Dom stora ögonen möter mina med ett lyckligt, trött och kärleksfullt uttryck. Jag får frågan. ”Var var jag nu?” ”Precis där du ska vara.” Svarar jag och ler och ser på den stolta nyblivna föräldern. Vi sitter en stund till i tystnad jag ser hur dom stora ögonen blir tyngre och tyngre. Tillsammans med huvudet ändrar de vinkel och sittandes i fåtöljen hud mot hud kommer sömnen krypande. Jag är tacksam för min kameras tysta funktion och kan ljudlöst fånga deras stund tillsammans där i natten. Själv kryper jag tyst ner under täcket för att fånga sömnen en kort stund innan vi snart blir väckta igen. Det blir många avbrott i sömnen den natten innan vi når morgonen.

Jag vaknar av att solen färgar väggarna varmt orange när den sakta berättar om en ny dag. Dörren står på glänt in till sovrummet som även det sakta färgas av morgonsolen. Jag kliver upp och går in i rummet. Fyra stora fötter och två små delar sängen. Det är ett virrvarr av armar, ben, lakan, täcken och kuddar. Dom formar nästan en cirkel eller som en himlakropp som sakta cirkulerar runt världens mittpunkt. Det lilla livet. Tänk att något så litet kan förändra så mycket. Jag möter en sömndrucken blick och får ett leende. Vi hade pratat om just den här bilden och här är den. Jag fångar den och lämnar den nyblivna familjen att sova en stund till.

Vid frukostbordet pratar vi om dygnet vi haft tillsammans, fotograferingen och samtalet vi hade innan de blev föräldrar. Vad blev som de hade tänkt och planerat. Vad blev annorlunda. Vad blev bättre.

Jag är så tacksam för upplevelsen att få komma nära. In i det innersta. In till precis det som den här familjen ville fånga. En kort stund i början på ett helt nytt liv.