Det ringer i telefonen och jag ser på skärmen vem det är som ringer. Det var länge sedan vi sågs, men bara någon vecka sedan som vi skrev. Jag tar ett djup andetag och försöker svara varmt i telefonen. ”Hej, du pratar med fotograf Malin Ljungquist.”


”Hej Malin. Det är jag. Nu är den här. Kan du komma?” Jag hör den tysta gråten mellan orden. Hur näsan har täppts igen och knappt ger utrymme för varken luft in eller ut.


Samtalet kommer en förmiddag en vanlig dag. En helt vanlig tisdag från ingenstans. Jag lämnar min dator och den nyss påfyllda koppen med te och ser snabbt över min kameraväska. Jag tar mig en snabb titt i spegeln. Håret i en rufsig knut på huvudet. Kläderna visar noppriga spår från otaliga tvättar och byxornas tyg har precis blivit sådär extra mjukt och skönt efter många timmars användning. Inget klädval jag vanligtvis skulle ha på mig till en fotografering. Men idag är det precis just rätt, idag spelar det ingen roll.


I bilen utspelar sig minnen från första gångerna vi träffades. Mitt besök hemma hos dom inför vår första fotografering tillsammans. Familjen fick träffa mig för att få se se vem jag är och jag berättade om hur en fotografering går till. Efter mötets slut hamnade vi på trappen utanför huset, resten av familjen hade gått in. Sådär när man inte riktigt är klar. Inte redo att avsluta. Allt som bör sägas är inte sagt. Jag känner hur vi är lite lika, knyter an och jag förstår varför vi dragits till varandra. Jag börjar förstå varför jag är här.

På dagen för vår fotografering är det fullt ös. Barnen mer vilda än tama, jag älskar det. Skratt. Gråt. Ilska. Glädje. Bus. Syskonbråk och syskonkärlek. Köttbullar och Makaroner. Livet.


Ja livet.


Men idag gör vi något annat.


I hörlurarna spelas min spellista med noga utvald musik. Den hjälper mig att sortera mina tankar. Landa i mig. Jag gör en bedömning på var jag står i mitt liv. Hur mår jag? Vart är mina känslor idag? För jag vet att om en stund kommer känslorna jag känner inte helt vara mina egna.


Jag är tillbaka på trappan utanför huset. På ett sätt vet jag inte riktigt vad jag har att vänta innanför den där dörren. På ett sätt vet jag precis. Vi har haft långa dialoger. Skrivit. Vridit. Vänt på känslor. Mycket känner jag igen. En del är nytt. Allt är en del av livet. Jag kommer så väl ihåg när jag fick frågan om jag ville göra den här fotograferingen. Om jag ville. Kunde. Orkade.

Jag vet precis hur det känns Malin. Varenda fiber i min kropp vet hur det känns. Jag måste få se hur den ser ut.”


Jag vet vart jag ska i huset, det finns en plats i detta hus för dom här känslorna. I våra konversationer har vi pratat om den platsen. Vad den betyder. Inte bara när känslorna stormar utan även dom bra dagarna. Den är där. Statisk och permanent. Inte som känslor som kommer och går. Ändrar styrka. Är höga. Låga. Stora och små.


Hej, jag är här nu.” Säger jag lågt. På golvet ser jag en skuggkropp. En stor sorg. En mörk skugga. Känslor som virvlar runt efter rummets väggar så jag nästan blir yr. I mitten av stormens öga är stillheten och lugnet. Där finns ingen yttre storm som syns. Den finns på insidan. Jag känner vilka bilder som ska tas. Händerna jobbar utan att tänka eller reflektera. Snabbt och tyst. Väskan flyttas från axeln och ställs ner på golvet. Jag färdas mellan nu och då. Mina känslor och känslan i rummet. Jag lägger mig på golvet. Som en spegel intar jag samma ställning. Golvet är hårt men värmeslingorna under golvet skapar varma punkter under min kropp. Där ligger vi. Öga mot öga.


Hej du.” säger jag och flyttar en hårslinga från ansiktet. ”Får jag hålla om dig?” Precis som när Alfred vill komma nära vid nattningen får jag en rygg mot min mage och benen följer mina ben. Mina armar håller om den skälvande kroppen och jag känner hur den tar sats för att släppa efter. Släppa ut. Ge plats. Låta känslorna gå loss.


Vi stannar där tills tiden är. Det handlar inte om minuter. Det handlar om när tiden gjort sitt med känslorna. För inget varar för evigt. Det enda vi alltid kommer att vara säkra på är att allt kommer att förändras. Förändras med tiden.


Våra samtal under förmiddagen spelas in och vävs samman med bilder och video. Tillsammans skapar det en tolkning av en känsla. Något konkret från nått som inte går att ta på. Ett sätt att berätta för andra. Ett sätt att bearbeta. I efterhand från jag ett till samtal denna gång är tonen i rösten en helt annan. ”Tack Malin. Jag kan knappt beskriva med ord vad du har gjort för mig. Jag kan se den utifrån. Uppleva den och bearbeta den. Tack.”


Jag är Malin och jag är här och jag är nu. Jag är fotograf men jag gör så mycket mer än tar bilder, det jag ser och upplever fångar jag på bild.

Det du precis upplevt är ett av mina bildminnen. Ord som ska berättas.

Bilderna, filmerna och samtalen är nu en del av mina kunders privata album. Konserverade minnen för framtiden.  

Hur landade mitt bildminne i dig?

Lämna gärna en kommentar eller dela upplevelsen vidare till någon som du tror kommer bli berörd.