Projekt Livet

92 FAMILJER SÖKTE TILL PROJEKTET, SEN STÄNGDE JAG NER ANSÖKNINGARNA. JAG TRÄFFADE 16 FAMILJER OCH NU FÖLJER JAG DERAS VARDAG.

Tänk dig att gå in i ett rum, ett rum fyllt av känslor och minnen. Minnena är dina egna, känslorna är dina egna och det du ser är stunderna i livet. Stunder som du än gång upplevt som liten eller önskade att uppleva. Längtan till det som skulle kunnat vara en del av ditt liv, längtan till det som varit och kanske igenkänningen i vad du upplever precis just nu.

Tänk att gå in i ett rum, ett rum fyllt av samhörighet. Dina minnen och dina upplevelser är något som inte bara du gått igenom. Glädjen, skratten, tårarna, gemenskapen och ensamheten, vad innebär det att bli förälder?

Känslan av att detta är de bästa jag gjort som går precis hand i hand med känslan av att detta är det värsta jag gjort!

"Precis just det du berättar, jag känner igen mig så mycket i det." Vetskapen om att det du upplever har någon annan också upplevt. För mig var det en så lugnande kommentar när jag hörde den första gången. Jag var inte ensam!

Genom att göra en unik fotoutställning vill jag visa hur resan är målet. Kan jag sänka axlarna på en föräldrar och hen kan få känna känslan av tillhörighet. Känslan av att det är inte bara jag som åker i livets berg - och - dalbana.

I MÅNGA ÅRE LEVDE JAG ETT LIV FÖR ATT ÖVERLEVA. DET ÄR GENOM MITT FOTOGRAFERANDE JAG HAR LÄRT MIG ATT LEVA.

Redan som liten tjej fängslades jag av berättandets värld. Böckernas magiska resor vid läggdags, köksbordets historier mellan vuxna eller att i skolbänken sakta låta tankarna vandra ut genom förnstret till dagdrömmarnas värld. Försvann jag inte bort i tanken så hade jag alltid något att berätta för mina klasskamrater. Vissa saker finns med oss redan från start. Hos mig har berättandet och nyfikenheten på så väl livet som människor varit en gemensam nämnare i hela mitt liv.

2020 har varit det år då hela världen stannade upp. En tid för att få perspektiv, vad är våra prioriteringar och vad är det som verklingen är viktigt i livet.

Jag har insett hur viktigt det var för mig att kunna vara nära min familj och mina vänner. Genom att hålla avständ insåg jag hur mycket en beröring faktiskt gör skillnad. Efter ett och ett halvt år i rubbning inser jag hur viktigt det är att fånga livet precis där vi är, i livet och i vardagen.

Stunderna som tiden en dag gör till ett minne, ett minne som sedan bleknar men som vi tack vare bilder kan väcka till liv.

För vi lever inte för att överleva, vi lever för att leva. Varje dag - även en vardag.

HÄR KAN DU SE UTSTÄLLNINGEN


16 oktober 10.00-14.00

Hörsta skola 212, Kumla

Hörsta Skola 212, Kumla