I Cancerns spår på våning 4

"Du vet det är en sak när de säger det. Men att säga orden högt, själv. Det stakar sig varje gång jag gör det och ändå är vi där vi är idag. Det finns inga tvivel. ”Jag har Cancer” Orden låter tomma i telefonen men långt ifrån känslolösa. Även om vi är många mil ifrån varandra så känner jag närvaron vibrera i hela min kropp. 

Jag har fått portkoden över telefon. Dörren in skulle lämnas öppen. Jag läser på det inglasade A4 arket. Andersson. Johansson. Karlsson. Jag skulle säga att nästan alla av topp tio vanligaste svenska efternamnen finns representerade i listan.

Där. Våning fyra.

 Det är alltid speciellt inför en fotografering. Jag har min inrutade rutin av förberedelser, allt för att vara där precis där jag ska vara både praktiskt men framför allt emotionellt. Jag tar några sista djupa andetag och viskar som så många gånger tidigare.

Jag är Malin och jag är här och jag är nu. Jag är en del av allt och allt är en del av mig.

 Dörren är tung när den sakta glider upp efter min dova knackning. Jag hade inte fått något svar, vilket jag inte heller hade väntat mig. Jag skulle hitta in själv. Jag kliver in och ropar ”Hallå!”. Det är tyst. Det känns som om jag har gått in i en egen tidszon. Luften har stannat mitt i ett andetag. Rädslan för att skapa rörelse. Det får inte gå för fort. Här har tiden ändrat perspektiv. Här står tiden stilla.

I mitt huvud dyker Alfreds pliriga ansikte upp. ”Mamma här är en gåta. Vad är det som går och går men aldrig står stilla?” Han kan knappt sitta still på stolen i ren extas. Hans svar kommer så snabbt att jag inte hinner öppna munnen. ”Jo tiden mamma, tiden!”

Som alltid ger han mig perspektiv. Perspektiv på livet.

Längre fram i hallen lyser solen in genom fönstret. I luften hänger dammet, väntande och avvaktande. Jag går in och vänder mig om efter jag passerat solens strålar. Dammet virvlar till i den låga solen, en rörelse. Jag ser hur vintern lämnat spår på de otvättade fönstren, ljuset kommer inte riktigt så starkt in som det skulle kunna göra. Det skapar ett lite dovare ljus. Väntande och avvaktande.

Jag hör rörelse längre in i lägenheten. I vardagsrummet möts jag av ett leende. Jag ser värmen, kärleken och förväntan. Glädjen av att jag är där. Även om leendet är trött, spåren av sjukdomen är tydliga i både lägenheten och på kroppen. I ögonen ser jag skuggorna av sorg, livets glädje och en förväntan av att få berätta.

Händerna, jag tittar alltid på händerna. Det säger så mycket om en människa. Här syns spåren av infarten som suttit på ovansidan av handen. De ser så annorlunda ut nu än för två veckor sedan när vi sist sågs. Det var den vackraste av dagar. Solen värmde, barfotafötter mot gräset och alla var där. Då hade händerna färg, mötte varandra i glädje, vinkade glatt höll hårt och smekte ömt. Då när vardagen var en annan vardag, en tid innan spåren av sjukdomen gjort sig tydliga. En tid då tiden rullade på obemärkt i vardagen, en tid som jag fått äran att stanna, bara för en stund. Bara en dag.

Jag plockar upp mikrofonen ur min väska och placerar den på bordet.

Solen leker genom vattenkaraffen och skapar vackra ljusspel på bordet. Vid min rörelse krusar sig vattnet och ljusspelet leker med små nyanser över bordets yta. De rektangulära askarna och vita burkarna på bordet vars lappar sticker upp som små flaggor. Med råd om hur, när och varför dess innehåll ska sköljas ner, precis som om de räcker upp handen, vill bli sedda. Jag ser, och jag tänker att ingen kommer in här utan att se. De berättar utan att ha fått ordet.

Jag blir varm inombords och minns den lilla berättelsen min fotolärare berättat för mig så många gånger. ”Malin, vet du hur Astrid Lindgren alltid inledde sina dagliga samtal med sin syster? Jo de började alltid med att säga ”Döden, döden, döden.” Så nu har vi pratat om döden. Nu kan vi prata om livet.” Det är precis där vi ska börja idag. Vi börjar där, för det är därför jag är här. För att prata om livet.

Inspelningen är i gång och vi ser varandra i ögonen.

Vi pratar om livets ämnen, händelser och känslorna som hör där till. Vi pratar om människorna, de som står närmast och de som har berört. Jag får kommentaren. ”Du gör det så enkelt. Det är lätt att prata med dig. Jag får berätta allt från hjärtat och jag vet att du förvaltar det väl.” I vår relation så finns inget ansvar för var orden landar. Ingen av oss behöver läka den andra, ingen av oss behöver säga att det kommer bli bra. Vi är här för att säga det som behöver bli sagt. Jag är där för att ta in och känna, bli berörd för att kunna berätta.

Jag minns så väl vårt första samtal tillsammans. Jag ringer upp och vi kommer snabbt in på kärnan. Inget lulllull, för tiden går.

"Du vet det är en sak när de säger det. Men att säga orden högt, själv. Det stakar sig varje gång jag gör det och ändå är vi där vi är idag. Det finns inga tvivel. ”Jag har Cancer”. Orden låter tomma i telefonen men långt ifrån känslolösa. Även om vi är många mil ifrån varandra så känner jag närvaron vibrera i hela min kropp. Det var då innan fotograferingen, innan besöken, innan medicinen.

Du frågade om jag kunde vara med på en fest för livet. Familj och vänner skulle vara där, alla inbjudna för att fira det som snart skulle ändras. För än en gång skulle medicineringen börja, men innan vardagen skulle förändras ville ni fånga det där som gör er till er. Jag är för evigt tacksam att jag fick äran att dela den stunden av livet med er. Vårt fina samtal som nu är en del av era minnen. Ord som behövde sägas, bilder som behövde tas, inte där för stunden men för framtiden.